Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Jag är ju kvinna, och som sådan har jag några guilty pleasures. Ett av dessa är att jag i perioder sitter och tittar på Youtubeklipp från tv-serien Say yes to the dress. För den som inte känner till serien, så är det en slags dokumentär om kvinnor som ska gifta sig och är på jakt efter sin brudklänning. Det finns flera serier med samma tema, som håller sig i olika bröllopsbutiker, framför allt i USA och Storbrittanien.
Den traditionella brudklänningen (numer) är vit eller möjligtvis ivory, eller ännu mer kanske, ljust, ljust rosa (blush). De flesta kvinnor verkar vilja ha en traditionell klänning. De som kommer till en bröllopsbutik och söker något annat (till exempel en svart brudklänning) slutar oftast med att landa i en vit klänning – och känner sig helt plötsligt som en brud.
Jag måste erkänna att jag har otroligt svårt att förstå tjusningen i det där. Visst, när man tänker “bröllop” så är det oftast en vit brudklänning man tänker på. Det gör jag också. Men när jag tänker på om jag själv någonsin skulle gifta mig så kan jag garantera att det inte blir i en vit brudklänning.
Visst, jag har inte mycket till övers för traditioner. Jag firar inte påsk, jul eller midsommar. Jag har inte tittat på Melodifestivalen sen jag var tjugo. För mig känns traditioner inrutade och rätt tråkiga, faktiskt. Det är något man gör för att man alltid har gjort så, utan att ta hänsyn till om man själv har lust, tycker att det är roligt eller bra, eller om man trivs med det.
Jag är tillräckligt gammal för att vara av åsikten att jag inte skulle ha lust att slänga ut jättemycket pengar på en vit klänning jag inte skulle trivas i, och aldrig kommer att använda igen. Vitt, eller någon som helst variant av det, är inte en färg som klär mig – alltså skulle jag aldrig ha det, hur mycket jag än gifter mig. Ska jag gifta mig vill jag känna mig bekväm i det jag har på mig, och jag skulle inte alls känna mig bekväm i en traditionell brudklänning med tillhörande slöja.
Haha, jag känner att det egentligen inte finns någon direkt poäng med det här inlägget, annat än att jag känner mig avig och anti-traditionell. Jag tror inte att jag överlag är särskilt traditionell alls, faktiskt. Visst, jag kan tänka mig att gifta mig med rätt karl – men inte på ett traditionellt vis i kyrkan, med präst och i traditionell utstyrsel.
Det är bara inte jag – alls.
Faktum är att hela jag vrider mig ut och in bara vid tanken på att ha en vit brudklänning. Jag är helt med på att man som kvinna (och säkerligen som man också) vill känna sig snygg på sin bröllopsdag – men att det nödvändigtvis måste innefatta en svindyr, vit klänning som används vid ett enda tillfälle – näh. Jag köper inte det.
Med allt det sagt så kan jag ändå inte låta bli att titta på Say yes to the dress, och tycka att det är skitroligt att se alla dessa kvinnor hitta sina klänningar. Och fundera på vad jag själv skulle välja, om jag hamnar i den situationen.
Och tro mig när jag säger det – jag kommer aldrig, oavsett vilken karl det skulle vara, att gifta mig i en vit brudklänning. 😀 Det kommer bara inte att hända. Jag har, givetvis, ägnat en hel del tid åt att fundera över det – bara för att jag är kvinna, och har radvis med idéer om hur jag skulle kunna tänka mig att se ut en sådan dag. Ingen av idéerna innefattar en vit brudklänning. 😀
#vågavägratraditioner