Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Det här är något som på sätt och vis känns extremt ytligt att gå runt och fundera på, men eftersom min egen kropp håller på att förändras hela tiden (med hjälp av yogan) så är det något jag går runt och grubblar på lite till och från.
Skönhet kommer inifrån.
Alla har något som är vackert.
Att bara titta på yta är – ytligt.
Skönheten ligger i betraktarens ögon.
Det finns många floskler om det här med skönhet. Jag håller med om alla ovan nämnda saker som alla säger om skönhet, men jag tänkte fundera lite högt eftersom jag råkar tycka att sånt är kul.
När jag var yngre hade jag en föreställning om att vissa är vackra/snygga av naturen, och andra är inte vackra/snygga av naturen – kanske till och med rent ut sagt fula (inte alltid, men ibland). Ni vet, när man går i skolan och de populära tjejerna är de man sätter någon slags snygghetsstandard på. Tillhör man inte den standarden själv är det lätt att tycka att man själv är ful.
Jag tillhörde inte den standarden. När jag gick på högstadiet var de populära tjejerna de som spelade fotboll och såg ut på ett visst sätt. Jag har aldrig sett ut så och kommer heller aldrig att göra.
Detaljer vs helhet
Det är nu, tror jag, som jag tänker fundera högt över det här med detaljer versus helhet. För att inte tala om tycke, smak och personliga preferenser.
Om jag tittar på mig själv så – och nu tänker jag helt utanför min (i mindre skala, men ändock) dysmorfofobi – så tror jag att det finns folk som kan tycka att jag ser bra ut. Jag är väldigt tydlig i hur jag uttrycker mig själv genom kläder, färgval, smycken och så vidare, och jag tror att det kan tilltala vissa individer.
Det innebär dock inte automatiskt att jag är snygg. Tittar man på enskilda delar av mig är de inte mycket att ha. Jag har överdrivet påsiga ögonlock. Jag har hudhäng under hakan. Jag har stora armar. Jag har löst fluff på magen. Jag har breda lår.
Men jag har bara på senaste börjat fundera över om man verkligen hänger upp sig på detaljer. Gör man det? Gör du det? Själv kan jag notera detaljer såsom mina egna, men inte nödvändigtvis lägga något värde i det. Ja, om de inte är mina egna icke-perfekta detaljer förstås, för då lägger jag så mycket värde i det att jag borde skämmas på riktigt (för att jag gör det, inte för att jag ser ut så).
Personlighet
Det där med att skönhet kommer inifrån är ju något som är nära kopplat till personlighet – samt tycke och smak, åtminstone delvis. Om jag tänker på vad jag själv attraheras av rent utseendemässigt i män (eftersom jag råkar vara sådär löjligt, nästan pinsamt straight) så är det ofta personer som på ett eller annat sätt motsvarar hur jag upplever mig själv. Även om kläderna kan ha en viss del i det, så är det mer hur personen i fråga ser faktiskt ser ut.
Personlighet lyser rakt igenom ett utseende, och jag vet inte hur du fungerar – men jag kan se på rätt långt håll om jag kan komma överens med en person eller inte (på ett närmare plan än kassörskan på Ica eller personalen i någon annan butik, eller receptionisten på läkarmottagningen – you get the picture).
Det är nog därför det är så lätt att tycka en person man gillar är vacker/snygg/vilket ord man nu väljer att använda, oavsett hur personen faktiskt ser ut. Någon sade till mig en gång att hen älskade en person trots vissa drag som kanske inte är det allra mest attraktiva (inget överdrivet på något som helst vis), så det är ju uppenbarligen fullt möjligt.
Det är nog också därför en person som till utseendet är väldigt attraktiv, på kort tid kan bli väldigt ful på grund av personligheten som inte alls stämmer för den som har en åsikt.
Yta och yta
Inte ens när jag var tonåring tillhörde jag de som lade ner särskilt mycket tid på smink. Jag umgicks med en drös punkare, och min make up bestod av vitt puder i hela ansiktet, svart kajal och mascara, samt svart läppstift. Jag var rätt gammal när jag började intressera mig för make up sådär på riktigt (det är bara några år sen).
Men det finns ju de som lägger ner enormt mycket tid, energi – och pengar, på sminkprodukter. De som är så fixerade vid sin yta och verkar tro att skönheten enbart sitter där. För mig är det jättemärkligt, även om jag säkert kan tänka mig att jag kan upplevas som ytlig på vissa sätt (jag är en väldigt visuell person och tar in mycket information genom ögonen). Men faktum är att när ytan blir det som är viktigt, eller hur andra…
Alltså, när jag tänker närmare på saken så inser jag att jag kanske är lika ytlig som de som gör ett full face även när det är 35 grader varmt – fast på ett annat sätt. 😀 Det är nämligen väldigt viktigt för mig hur andra uppfattar mig – och jag uttrycker mig i väldigt hög grad genom hur jag klär mig. Alltså lägger jag stor vikt vid ytan och hur andra uppfattar mig. Till mitt försvar kan jag säga att även om jag sminkar mig då och då, är jag inte särskilt intresserad av nya experiment eller nya färgskalor, glitter och glamour. Jag sminkar mig för att jag vill känna mig snygg – inte för att någon annan ska tycka att jag är det.
Spegel, spegel
Jag har jobbat som porträtt- och bröllopsfotograf, och som sådan har jag mött radvis med kvinnor som stått brud. Alla har inte tillhört skönhetsidealet som rått just då, men alla har haft något som varit väldigt vackert.
Det där är något jag fått kämpa med att förstå. Som fotograf har jag alltid känt mig förälskad i de som stått framför kameran, vilket underlättar oerhört. Men just det där med att alla har något som är vackert, det har jag haft svårt att få in i skallen. För mig har det alltid varit – antingen är man snygg eller så är man ful. Antingen eller, inget mitt emellan. Och en ful människa kan av uppenbara skäl inte vara vacker. Jag har verkligen slagit knut på mig själv för att förstå det där.
Är skönhet kopplad till attraktion? Jag tänker mig såsom att man attraheras av sådant man tycker är vackert, eller tycker att det man attraheras av är vackert? Vart går gränsen mellan sådant som är estetiskt vackert men annars helt ointressant, och det man älskar och det därför blir/är vackert oavsett grundförutsättningarna? Och måste det vi upplever som vackert vara vackert enligt skönhetsnormen och samhällets standard för vad som är skönhet?
…
Som synes finns mycket att fundera omkring när det gäller det här med skönhet. Inget av det jag funderat på ovan är nya tankar – det har rört sig i skallen på mig under många, många år. Skönhet är ju inte heller ett ord som är begränsat till människors utseende. Det kan ju handla om konst, arkitektur, inredning, kläder/tyg, natur – vad som helst, egentligen. Men oavsett vad det handlar om är det något vi i väldigt hög grad tar in visuellt. Nu utesluter jag skönhet som kan uppfattas av den som exempelvis är blind – men även som blind torde det vara rimligt att ha en uppfattning om vad som är vackert. Bara på ett annat sätt än för seende. Likaså för den som har hörselskador i varierande grad.
Nu ska jag ge upp de här funderingarna för dagen, innan du som faktiskt läst ända hit dött av tristess. 😀 Men du får faktiskt skylla dig själv om du envisats med att läsa hela texten.
Tack för att du tog dig igenom. Har du någon vettig åsikt om skönhet, vad som är vackert och så vidare – lufta den gärna (på Facebook).